Åmots källa

Först en liten orientering om källor i allmänhet.

Ordet källa är fornsvenskt, isländska kelda, bildning till kall. Man hör också någon gång kombinationen kallkälla. En källa, ett hult, en äng som är åkers moder var fordomtima villkoret för en boplats. Allt rinnande vatten, i synnerhet det som rinner åt norr, har in i sen tid varit föremål för kultdyrkan. En offerkälla – vad är det då för skillnad på denna och en vanlig källa? De offerkällor jag känner till rinner åt norr, är belägna vid en allfarsväg där människor åtminstone under någon avlägsen period färdats fram. Fornminnen finns alltid i närheten och källan har varit en medelpunkt.

Det ur jorden framträngande vattenflödet stod i förbindelse med underjorden, dess okända mystiska makt för vilken man bävade men i trångmål sökte dess hjälp. Hos människan är medfött att giva av välmening men också av egoism för att få någonting. När man offrade till källans ande var det således för att göra denna makt välvillig att hjälpa i nöden.

Åmots källa var en dylik offerkälla. Dess roll som sådan kan sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden. Belägen som den är vid åkanten har den med sina oxidavlagringar lätt påkallat uppmärksamhet från dem som kommit vattenvägen inåt landet. Kilaån med dess biflöden Österån och Västerån har varit livligt trafikerad, varom fornminnen av olika slag tala sitt tydliga språk.

Så småningom ändrades situationen. Jämsides med vattenvägen tog man sig fram följande djurstigarna, som även dessa följde dalgångarna och vattnet. På så sätt uppkom landförbindelse med gångstigar, ridstigar och vägar fram till våra dagar. Mötesplatser, offer- och kultplatser förblevo desamma genom tiderna. Där åarna mötas var en säker orienteringspunkt, därav namnet Åmot. Källan strax nedanför åarnas möte blev Åmots källa.

En serie samverkande orsaker kan hava bidragit till att Åmots källa fått den ryktbarhet som den verkligen haft. Strömfallet i ån mitt för källan har varit känt som det bästa laxfiskestället i närheten. Detta har sin förklaring däri att laxen leker på vintern, och här vid källan fryser aldrig ån vid den sida som källan är belägen. All fisk är lättast att fånga i leken och detta och annat har bidragit till att fiskeplatsen fått ryktbarhet.

Att offra för att få god fiskelycka är en allmänt känd sak. Fråga är väl om denna sed är riktigt bortglömd än i dag. För längesedan trodde man bergfast härpå och att man då offrade till källan när man skulle fiska var en självklar sak. Hur det i grund och botten gått till att Åmots källa nått den ryktbarhet som den fått är, då urkunder saknas, något som endast kan antagas.

Ytterligare en sak av betydelse: i närheten av offerkällor brukar också finnas fornlämningar. Så är fallet även här. Omedelbart nedanför källan, på en liten åker, har spårats en boplats. Talrika flintskärvor, primitiva redskap, pilspetsar och annat har tillvaratagits och dessa vittna enligt texten om att här har människor tidigt levat och bott.

År 1774 utgav kyrkoherden i Burseryd J. Gaslander en bok om Västbo allmoges sinnelag och seder. Där berättas om människor som midsommarsafton drack och tvättade sig i en offerkälla samt offrade penningar eller åtminstone en nål. Runne källa i Burseryd och Sankt Sissela källa i Bosebo nämns, liksom offerkällor vid gården Åmot i Halland och i Sibbarp. Den som stal ur offerkällor troddes få en obotlig sjukdom.

I en historisk beskrivning av Samuel Rågberg om Småland berättas att det på Rörshults ägor i Burseryds socken funnits en offerkälla, där man offrat för att avvända olyckor både från folk och boskap. Genom prästerskapets bemödanden skulle sådan vidskepelse ha avskaffats. Här kanske finns en förklaring till varför det brukade komma så många besökare till Åmots källa från Burseryd. När man inte fick samlas vid sin egen offerkälla midsommarafton flyttade man helt enkelt till Åmots källa.

Kyrkoherde Magnus Bolin i Femsjö, född 1703 i Odensjö, skrev i sin handskriftssamling Boliniana om att offra i källor och giva något till vissa kyrkor. Femsjö och Sandvik nämns som kyrkor som av somliga troddes hava mera kraft, lycka och välsignelse än annorstädes.

Åmots källa har genomgått två perioder och den tredje fortsätter. Den första perioden, offerkällans, är lång – hur lång kan man inte säga, men författaren antar omkring tusen år. Under den andra perioden tillkom ett nytt inslag. Urban Hjärne och Carl von Linné införde surbrunnsbehandlingen, att dricka brunn som det hette. Därav kommer namnet Hälsokällan. Gamla personer här i byn talade aldrig om offerkällan; det var alltid Hälsokällan.

Ännu fanns, när texten skrevs, personer över 80 år som kunde tala om hur det var i deras ungdom midsommarafton vid Åmots källa. Mycket folk, både gamla och unga, hade kommit tillstädes. Matilda Johansson sålde kaffe som kanske ibland blev till kaffegökar, och om Tilda blev bjuden på en sade hon inte nej. På planen ovanför källan var rest midsommarstång med krans och häromkring gick dansen allt vad skorna och tyget höll. Man drack hälsa och kraft ur källan och brännvin och kaffegökar ovanpå, och det blev således dubbla krafter som verkade.

Anna Svensdotter berättade från sin ungdom på 1880-talet att antalet besökare vid Åmots källa midsommarafton kunde uppgå till 300 personer. Folk kom ganska långt ifrån, från socknarna häromkring och från Burseryd. Det kunde vara ett ganska muntert liv och det påstås att många äktenskap stiftades här.

En tid berättas det att det fanns stora planer på att bygga vid källan och ta emot brunnsgäster. Södra Unnaryds brunn, som på sin tid var så berömd, skulle vara föredöme. Man lät undersöka vattnet och, vad som sades, skulle det vara väl så bra som i Unnaryd. Men därav blev endast en tanke; förslagsställaren var för fattig att starta något sådant företag.

Även Hälsokällans tid är nu förbi och har gått in i tredje och sista stadiet, och nu heter den Åmots källa rätt och slätt. Ända fram till omkring 1910 förekom ungdomssamling vid källan. En och annan gammal kom även senare till källan midsommarafton, om för att återuppliva gamla minnen från yngre dagar eller av gammal tradition, eller bådadera, vet man ej.

Nu är tiden förbi då ungdomen samlades i stort antal vid sådana historiska ställen eller hemma i byns egen förlustelseplats, till exempel Gläaslätten eller vad den nu hette. Nu åker man i bil till någon Folkets Park i stället.

Alldeles bortglömd är nu inte Åmots källa ännu. Stigen till källan slites ännu så pass att den syns och därav ser man att den ännu besökes. Offerkällorna hör till våra fornminnen och är skyddade för åverkan genom lag därom. Det är sålunda förbjudet att undersöka och gräva i offerkällor för att finna något där.

Josua Andersson